Kämpande smurfar på isen mot Canada

Det skall sägas att jag hade inga större förväntningar, för Finlands del, detta års hockey-VM. Men nu börjar det kittla lite i maggropen i alla fall. En stor skopa tur har följt våra lejon hela denna turnering varav gårdagens ”mål” mot USA genom söndriga nätmaskor torde vara överkurs till och med för Fru Fortuna. En medalj kan vi väl endå kanske få.

Mot Canada spelade våra små blå smurfar otroligt ettrigt och bra i första perioden men det bör nog sägas att storleken nog har en viss betydelse i hockey. Till publikens förtjusning strittade våra gubbar omkring som vantar på isen medan de Canadensiska körde rakt igenom. Moralen höll, trots detta, i sig i det finska laget. 2-1 till Canada i periodpausen var i alla fall ett rättvist resultat även om Finland hade betydligt bättre skottstatistik på mål. Antti Philström, en gosse som ryckt rakt ur ”Sju bröder”,  tycks förresten bli denna match finska utropstecken – AHL spelare som han är. Han utmärkte sig genom att ta för sig, helt respektlöst, alla chanser han fick.

I andra perioden började tydligen orken svika. När Shedden dessutom envisas med att köra 4 forwards i powerplay behövs det bara ett misstag i en passning så svänger lönnlöven puckriktningen i ett ögonblick med förödande konsekvenser.

Början av tredje perioden. Canadensiskt mål igen! Skall det bli ett slaktkalas av detta? Jag tror jag byter samtalsämne:

Förra veckans onsdag, satt jag med i en panel i vilken självaste idrottsministern deltog. Vi hade arrangerat en diskussionskväll kring temat idrott och politik i Alberga. Förutom Steffi (Minister Wallin) och jag (i egenskap av Sfp:s delegat i Esbo idrottsnämnd) satt även Esbo If:s ordföranden Håkan Blomberg samt Christian Thibault från Liikkukaa ry i panelen. Diskussionen var väldigt bra och givande. Vi berörde bland annat följande ämnen: ”Vem bär ansvaret för att våra barn rör på sig?”, ”Skall stat och kommun även stöda elitidrott?” och så förståss den pinaktuella frågan om ”en eventuell bojkott av OS i Peking”. Det enda tråkiga med tillställningen var förståss att vi hade allt för lite åskådare. Jag vet inte vad man borde ta upp för att få folk engagerade. Vi hade gjort ett massutskick till ca 300 idrottsföreningar. Det var nog inte många klubbar representerade på Ruuusuntorpan koulu den kvällen. Synd!! Det gäller nästan vad man än arrangerar för diskussionskvällar. Borde vi börja fundera på nya metoder? Vad bör vi göra för att få folk att engagera sig i politiska spörsmål? Känner den vanliga individen sig rent utav maktlös i den stora helheten? 

Ibland skulle jag vilja skrika till mina medmänniskor: ”Bry er! – Det är er och era barns framtid det gäller”

Blogg-U-later