Igår var jag första gången på jätte länge och spelade beach-volley nere i Mattby strand. Det var hur kul som helst och jag kan inte annat göra än konstatera att jag har valt så himla rätt sport. Tänk att ha så kul samtidigt som man motionerar. Har många gånger försökt motivera mig att börja jogga men nog är det förbaskat trögt att komma igång. Dessutom bryter det mot min livsfilosofi som mycket väl kan appliceras på till exempel vinterbadning: Har du någonsin hört en vinterbadare säga – ahhh så skönt att plaska omkring här i det här underbart iskalla vattnet – Nej, jag trodde väl det! De säger i allmänhet -  ”…men det känns så underbart efteråt!” Och min livsfilosofi då varande att jag känner att jag kan njuta av livet utan att  sätta det i perspektiv till elände.

Varje gång jag kommer ner till Mattby strand drabbas jag alltid av ett litet mått vemod. Det var här som min mamma och pappa plaskade omkring i sin barndom. Ett stenkast därifrån hade pappa sitt hem. Det enda av den epoken som historien inte ännu har utplånat är några stenar som var grunden till deras brygga. Visst är det sorligt på något vis men oundvikligt. Man kan inte hänga kvar i det som har varit. Man måste försöka titta framåt för att hitta nya glädjeämnen.

Ett av dessa glädjeämnen infrias redan från och med inkommande lördag. Det är nämligen så att Pekkas pappa sväper iväg med våra avkommor till Uleåborg. Fast vi jobbar ännu en vecka, Pekka och jag, så kommer det onekligen att kännas som en liten minisemester. Vi kommer att ta ut svängarna ordentligt dessutom. Vi skall nämligen åka på 50-årskalas till Kotka på tumis (+ hund) på lördag. Vi skall till och med bo på hotell – kan man tänka. Vilken lyx!!!! Ser fram emot att sakta tugga i mig lite bacon en sent uppstigen söndagsmorgon. Fast, om jag känner mig själv rätt, så kommer jag troligtvis redan  på måndagkväll  att drabbas av akut små-fots-längtan!

Sommaren är kommen och därmed myggorna! Jag har ådragit mig grymma blaffor både på armar och ben. Det måste vara de åländska midsommarmyggorna som är lite giftigare än andra. Någon annan förklaring har jag inte. Åland ja, nog var det svårt att slita sig från stugan efter midsommaren och jag räknar redan dagarna tills jag är åter där. Och för den som tror att jag åker dit för att kajka omkring på en uppblåsbar madrass i solkskenet så säger jag bara – KNAPPAST! Nog lär jag väl ta mig en och annan simtur men där finns både det ena och det andra att sysselsätta sig med på stugan. Fönstren skall tvättas, golvet skall skuras, en hel familj skall ha mat minst tre gånger om dagen, fisknät skall rensas, ved skall huggas, bottenplattorna i båten skall bytas ut, bron skall repareras och det här vara bara det som jag kommer på så här nu. Jag minns ännu en kommentar som min pappa, ganska dräpande, kläckte ur sig när jag, i tiderna, förundrade mig över varför i fridens dagar de (mamma och pappa) far på som skollade troll när det har semester. De tvättade fönster, skurar golv, lagar mat, rensar nät… osv. ”Då är det ju tur att någon håller det här stället i skick så att andra kan ligga och lapa sol i all sköns ro”! Där fick jag så jag teg… och sedan fortsatte jag att sola

Det mest bisarra i hela den här soppan torde väl ändå vara då Statsminister Kiviniemi, mitt i sin ilska, reser iväg till Sverige för att stöda sina Nordiska partifrender i stundande val. Hon låter sig villigt fotograferas tillsammans med Maud Olofsson i en finsk minoritetsskola i Sverige. Är det frågan om skenhelighet eller dubbelmoral – jag bara frågar?

Vi finlandssvenskar har fått ta mycket stryk i våra dagar, både verbalt och i korvkiosk köer (medges – man borde välja tidpunkt på dygnet då man faller för dessa finska nationalrätter) men faktum kvarstår och vi har sällan slagit tillbaks. Vi har sakligt argumenterat med lagboken i handen alternativt tigit ihjäl klappjakten som uppstår med jämna mellanrum – speciellt förekommande fenomen då Finland har det ekonomiskt sämre ställt.  Jag tror att denna taktik, i kommande strid, inte längre kommer att räcka till. I synnerhet om man tar lagboken ifrån oss. Är det dags att en gång för alla ryta till? Kanske det inte hjälper men åtminstone får de inte nöjet att ta kol på en tigande folkgrupp.

Jag har en längre tid lyssnat till argument som ”det kostar för mycket att upprätthålla svensk service” och liknande. Med risk för att som finlandssvensk stämplas som icke-korrekt kan jag inte längre tiga. Min argumentering utgår ifrån följande. Frågan är inte: Varför skall vi (vi = till exempel Esbos finsktalande kommuninvånare ) betala för svensk service? Frågan är istället: Varför skall vi, svenskspråkiga i Esbo, betala för finsk service? Man behöver inte vara Einstein eller ens en usel matematiker för att räkna ut att de skattemedel som vi svenskspråkiga bidrar med till Esbos skattekista räcker till långt mer än den svenska service vi betjänas med i motsats till all den service på eget modersmål som den finskspråkiga befolkningen i Esbo åtnjuter.  Detta helt oberoende av huruvida vi bidrar med mer skattemedel per capita än snitt Esbobon vilket jag naturligtvis inte på något sätt tar ställning till.  

Vem är alltså nettobetalare???

Blogg-U-Later!

Idag arbetar jag som annonsservicechef vid KSF Media. Titeln säger inte särskilt mycket men sanningen är att jag faktiskt har fått använda alla mina sinnen och all kunskap jag innehar per idag. Dessutom har jag möjlighet att förkovra mig kontinuerligt. Det är en bra position som förman för ett team på ca 10 personer. Trots det har jag ett antal frågor jag ställer mig själv just nu: Borde jag inte vara nöjd? Är man någonsin nöjd? Varför vill jag sträva till en ännu högre position? Är det en naturlig utveckling eller är det så att jag, den dag jag pensioneras, frågar mig själv – Blev jag det jag ville när jag blev stor?

Problemet är troligtvis egentligen inget problem utan en naturlig utveckling som med Darwins goda minne möjligen kunde läggas på kontot ”evolution”. Vad som däremot inte – ÄNNU – kan läggas på detta konto är min 3-årings önskan att få stora bröst. Jag har med häpnad sett på hur hon har utvecklats till en fullfjädrad princess-wannabe, samtidigt som hennes 6-åriga syster gör allt för att slippa högre och högre upp i gårdens ek. Själv hörde jag också till den senare kategorin då jag växte upp. Vad säger man då alltså till en 3-åring som river upp skjortan framför en och säger ”titta mamma vad stora bröst jag har”? I mitt stilla inre undrar jag då - Vad skall hon bli när hon blir stor?

Blogg-U-Later!

Just nu lever vi i ett metaforiskt dike då det gäller övergången från förskolan, som lyder under dagvården, och skolstarten. Det kom nämligen som en liten shock för oss när vi insåg att vi i praktiken borde ha haft 6 veckors semester i år för att kunna täcka Mys ledighet denna sommar. Visst, vi hade kunnat ha My och Malin på ett annat daghem än deras eget några veckor i juli men då vi ombads uppge behovet av dagvård för våra barn levde vi lyckligt ovetande om att My inte skulle få dagvård under de två veckor hon hamnar mellan två system. Jag är inte bitter. Mest snopen måste jag säga. Jag borde förståss ha kommit ihåg att rätten till dagvård för förskolebarn faktiskt tar slut den sista juli men hittills har det varit så lätt när man bara har slussats vidare från ett år till ett annat. Vi löste det genom att Pekkas kusin Pekka (fantasifull släkt) gick med på att komma som aupair till oss för en par veckor. Det har dessutom blivit riktigt enkelt för privatpersoner att anställa folk nuförtiden. Man kan nämligen betala löner, med alla lagstadgade arbetsgivaravgifter, skatter etc utan att varken ha egen firma eller vara särskilt insatt i ämnet ifråga, på en webbplats som bär namnet www.palkka.fi. I slutändan vinner alla. Vi vinner för vi kan dra av barnvaktens lön i beskattningen (hushållsavdrag), Pekka vinner för vi kan dela på skatteavdraget sålunda att vi betalar en slant mer än vi annars hade betalat. Och den största vinnaren av alla är givetvis staten som kan räkna in en skattesmitare mindre

En annan bidragande orsak till min positiva sinnesstämning i samband med återbördandet till arbetslivet är den sköna stämning vi har haft på donet den här veckan. Visserligen har inte business livet vaknat ännu men det betyder inte att vi har legat på latsidan. Nej alla har plockat fram sina gamla ”to-do” listor för att se om där möjligen finns något som blev ogjort under vår pressade vår. Och KAN NI TÄNKA ER… där fanns faktiskt en hel del ogjort. Låter det bekant? Jag tror att de flesta företag har pressats till att utnyttja sina resurser till det yttersta det senaste året. Det låter måhända rätt självklart men vi skall komma ihåg att det i slutändan handlar om  människor som hamnar på att pressa sig till det yttersta. Således har tyvärr många utvecklande projekt släpat efter. Just av denna orsak kändes det speciellt roligt att var och en av oss fick gjort något som kan betraktas som ”det där lilla extra” den här veckan. Det är då man kan gå hem och fira veckoslut med sina nära och kära, lämna arbetet bakom sig utan att känna stress. Och vad är väl bättre än det då vi har ett soligt veckoslut framför oss.

Blogg-U-Later!

Jag började med att uppsöka en hobbyaffär (Sinelli) varifrån jag hittade tapeter och färg. Och helt av en slump hittade jag fantastiskt material till golv på Lidl. Sedan började jag surfa på nätet. Jag fann en hel del fina sidor där jag hittade basmaterial till själva fasaden De flesta webbplatserna presenterar produkter till dockskåp som är i en skala större än Lundbys. Till sist hittade jag en alldeles fantastisk webbplats i Sverige www.dockhus.dinstudio.se. Där finns ALLT!!! Jag beställde en del från denna webbplats och fick också jätte fin service. Rekommenderar varmt, faktiskt!! Jag kommer helt säkert att återkomma till denna webbplats.

En sak som jag  alltid har  irriterat mig över, gällande mitt dockåp, är det släta röda taket - Inte ser ju tak ut så där! Det visste jag redan som barn, den goda tak-klättrare jag var. Så just nu är jag på jakt efter något material som skulle kunna användas som taktegel. Helst svart – men rött funkar också.  Ideas anyone???

Bilden bifogat denna blogg är ett docksåp från Lundby. Mallen är visserligen den samma som jag har men helt klart av en MYCKET senare årgång. Dessutom har jag en extra våning som får symbolisera källaren och gillestugan.  Således är bilden inte särskillt återspeglande av verkligheten men jag lovar att lägga in nya, verklighetsförankrade, bilder efter hand då renoveringsprojektet drar igång. Både före, emellan, efter och klart :)

Blogg-U-Later

Men tillbaks till den underliga känslan. Det var en konstig blandning av frihet och pliktkänsla som i och för sig inte kändes så fel. Men samtidigt slog det mig att jag knappast är den enda, dessa dagar, som har denna känsla. Än så länge, tror jag att man kan lägga detta på uppoffringens konto, Men Gud vet hur länge. Det känns som om vi dag för dag går emot ett hårdare klimat på arbetsmarknaden, med allt det innebär. Jag vet faktiskt inte riktigt var jag står ännu i det här dilemmat. Jag lär nog få återkomma till detta.

Tidpunkten för påbörjandet av semestern kunde inte ha varit bättre. Jag hade nämligen en beach-volley turnering inplanerad i kalendern i lördags. Närmare bestämt i Hangö. Vädret har varit toppen allt sedan dess. Trots starka solkrämer och keps lyckades jag bränna båda bringa och näsa så till den grad att de inte ännu heller har återhämtat sig. Själva resultatet av vår idrottsliga insatts är väl inte helt nödvändig att presentera i det här positiva sammanhanget men ärligt talat så åkte team KIPPIS (KattIS + mIPPu) inte till Hangö för att bära hem pokaler. Nä, ”sini”, det är det som är det fina med sporten att samtidigt som internationella beachvolleyförbundet har satt regler för hur damerna som spelar proffesionell beachvolley skall klä sig på planen (vi pratar alltså inte anständigt och vitt som i Wimbledon) så tycks amatörerna mer och mer anamma stilen ifråga. Vad detta innebär, i praktiken, är att bilringar och celluliter får darra fritt i solen utan att en enda förbigående lyfter på ögonbrynen. Och fast jag själv var emot reglementet i början så har effekten de facto (troligen till regelmakarnas förträt) blivit den att det är tillåtet att visa upp sin kropp oavsett vilka skavanker den än må ha på en beachvolleyplan Således kunde Mippu och jag, tillsammans med likasinnade, kasta oss handlöst i sanden efter bollar samtidigt som vi solade stora delar av vår lekamen. Detta med all heder i behåll. Ingen dålig kombination tycker jag!

När turneringen var avklarad drog en del av vårt glada volleygäng ut till Ekenäs skärgård, dit Lille (normalt bosatt i Luxenburg) hade bjudit oss. Skåldö visade också upp sig från sin bästa sida och efter lite bastubad, god mat, Savvooo-vitsar, en pilkastningsturnering -som förmodligen borde ha ordnats några timmar tidigare, samt lite filosofiska diskussioner var det urskönt att lägga sig ner och sova.

”Tänk att få vakna, tidigt en morgon. Höra en koltrast (eller vad sjutton det var för tippa) sjunga en sång….”

Semestern fortsätter. Imorgon har jag lovat flickorna att vi skall dra ner till stranden. Det ser jag fram emot.

Blogg-U-Later!

Att få ett byggnadslov för ett dylikt projekt visade sig vara krångligare än man skulle ha kunnat tänka sig. Vi bor nämligen i ett frontmannahus, byggt 1958, som snart inte har en endaste orginalplanka kvar.  Själv är vi skyldiga till en bråkdel av dessa förändringar från ursprungsplanen. Men om Esbo skall godkänna en tillbyggnad så skall minsann allt som ändrats, sedan senaste ritningar har inlämnats till byggnadskontoret, dokumenteras. Det var bara att ta fram penna, papper och måttband och börja leka arkitekt. Tack och lov hade vi ganska bra planer färdigritade på dator från det att vi förstorade övrevåningens badrum. Så när vi sedan fixat i ordning lämpliga dokument och gett dem till ansvarig byggmästare som ånyo begav sig iväg till Esbo stad för att få stämpel på våra ritningar så trodde vi att det handlade om en formalitet. Jag har nämligen sett att en och annan har gjort motsvarande utbyggnad av frontmannahus. Vi lade alltså en ny gavel ovanför farstun rakt ut från takåsen. Jo, vi fick vårt bygglov men detta efter att handhavande tjänsteman hade uttryckt sig ungefär så här: ”…gäsp…nä int brukar vi ge lov till sådana där projekt… hmmm … men det där ser ju bättre ut än vad huset ser ut nu… tja vi säger väl OK då!”

Rätt skrämmande inte sant. Vilken tur att han var på ”såpass” gott humör den där dagen. Skulle det vara så att det område där vi bor har något slag av arkitektonisk linjedragning hade jag också kunnat tänka mig att man skulle kunna vara kräsen i sitt besluttagande, men så är verkligen inte fallet. Området präglas snarast av att precis allt verkar vara möjligt – ha ha!

Men nu är vi alltså i den lyckliga situationen att rummet till det yttre är klart.  Nästan klart inuti också för den delen. Vi behöver bara bygga en loftsäng samt montera ihop lite möbler så är saken biff.   Loftsäng är av nöden tvungen då trappan från nedrevåningen har skapat en tämligen intressant karraktär på rummet ifråga. Jag återkommer med bilder på det inre då vi har detta klart.

Färgsättningen på en snart sju-årig flickas rum lär knappast vara svår att gissa – Just det! ROSA!!!!! Vi utgår ifrån vitt och svart vad beträffar möblerna, med ett undantag och det är de tuggummifärgade lådorna i den övrigt svarta byrån. Tanken med detta är att My skall leva och bli tonåring i samma rum och en vacker dag kan det ju faktiskt hända att den rosa färgen skall bytas ut. Då är det ju liksom lättare att byta gardiner än att tapetsera om

Så var det bara att plocka fram sin gamla symaskin som funkar föredömligt bra trots att den torde ha passerat sitt tjugonde ”levnadsår” redan. Jag är faktiskt lite smånöjd med mig själv då jag också lyckades med konststycket att montera öljetter på de nysydda rosa gardinerna. Har aldrig gjort det tidigare  så jag var nog en aning orolig för att jag skulle misslyckas och därmed få fixa till plan b, typ kortare gardiner eller rosa gardiner med en tio cm:s bord av annat tyg. Men det var otroligt enkelt så för alla hugade – siitä vaan! det är inte svårt. Imorgon skall jag sy matchande kuddar.

B logg-U-later!

Men för att återgå till kvällen.  Jag har på ”äldre” dar haft förmånen att bli bekant och knyta vänskapsband med en och annan. Men några bekantskaper har utvecklats till riktigt goda relationer. En dylik mamma, Sanna, och jag hade stämt träff denna kväll. Efter att ha hämtat barnen från dagis och förskolan och lagat mat till de samma samt Pekka, hoppade jag på cykeln för att åka till en restaurang vid namn Laguna som ligger alldeles underbart invid Klappträsk (Esbo) ca två km från vårt hem. 

Det är förresten rent otroligt hur två tanter kan lyckas få några timmar att gå.  Lite  gott att äta, ett glas vin och en par stop cider på terrassen i kvällssolen kan få vilken stressad mamma som helst att le. God konversation om allt och ingenting! Och vilken utsikt sedan. Jag har sagt det förut och jag säger det igen – TÄNK! Nog bor jag på landet trots allt

Blogg-U-Later!

Kattis

Det har hänt mycket de senaste dagarna. Vad beträffar den privata fronten så måste jag bara uttrycka min stolthet över My, min äldsta  dotter, som i sitt första försök slapp in till Musikinstitutet Kungsvägens pianoundervisning. Min empatiska dotter som, under ett års tid i förskolan, har ändrats som person till något jag inte känner igen, har trots allt lyckats med konststycket att ta en plats bland de tio som får åtnjuta Musikinstitutet Kungsvägens undervisning  – i alla fall ett år på prov. Gissa om jag är stolt!

Kampen med att återfinna My går vidare men jag tror mig ha funnit en ledtråd som är värd att spinna vidare på och det är det lilla men OOOHHH så viktiga ordet kontinuitet. Barn är olika och har olika behov. Under året i förskolan var det lite turbulens i personalen vilket, särskilt mycket, drabbade de barn som var fästa vid en person i personalen som, mot sin vilja, flyttades till en annan enhet. Det som kändes särskilt plågsamt i den här processen var att ett stort antal föräldrar hade åsikter i den här soppan men Esbo stad valde att inte höra oss. Man avfärdade det hela med ”Vi diskuterar inte personalärenden”. Det gick till och med så långt att vi blev motarbetade då vi försökte organisera en insamling av föräldrars namn mot beslutet att förflytta bort personen ifråga  från Karamalmen. Föreståndaren för Karamalmens daghem och förskola ringde de facto upp mig och berättade att man inte får samla in namn på någon lista på Karamalmens område. Det här sades vara enligt Esbo stads reglemente –  Jag UNDRAR!

Nå väl, inte ger jag upp så lätt. Jag fortsätter att hålla mitt vakande öga över Karamalmen. Tragiskt nog verkar det som om denna enhet är en av de värsta, om inte DEN värsta, då det gäller att hålla kvar/ locka till sig personal för tillfället.  Vad detta kan bero på kan man bara spekulera i och att skriva ner mina egna teorier torde knappast gynna situationen. Däremot litar jag på att Esbo stad tar sig en titt på problematiken Karamalmen och därtillhörande personalruljans då de nu torde vara medvetna om ovanstående problematik.

Blogg-U-Later!