Den senaste tiden har svenskans ställning i Finland hotats på många håll. Helt väntat är att Sannfinländare och andra populister ger sig på en minoritet som har svårt att försvara sig (räknat i antalet röstberättigade). Men när Centern, efter att ha lidit en prestigeförlust i och med Kokkola frågan, slickar såren, spyr de ut sin galla över oss med äkta bitterhet. Då är de farliga. Centern sitter inne med mycket makt och när även de börjar prata om att “de svenskspråkigas” ställning är för stark då är det på riktigt dags för oss att vara rädda. Det återstår att se om de på riktigt ger sig på grundlagen. Närmast förestående har vi dock förnyande av läroplanen där man har föreslagit ett tidigareläggande av svenska språkets undervisning i de finska skolorna. Jag är illa rädd att detta inte kommer att gå igenom i riksdagen trots att arbetsgruppen bakom förslaget redan har spänt sina politiska muskler åt båda hållen till förmån (knappt) för ett tidigareläggande.
Det mest bisarra i hela den här soppan torde väl ändå vara då Statsminister Kiviniemi, mitt i sin ilska, reser iväg till Sverige för att stöda sina Nordiska partifrender i stundande val. Hon låter sig villigt fotograferas tillsammans med Maud Olofsson i en finsk minoritetsskola i Sverige. Är det frågan om skenhelighet eller dubbelmoral – jag bara frågar?
Vi finlandssvenskar har fått ta mycket stryk i våra dagar, både verbalt och i korvkiosk köer (medges – man borde välja tidpunkt på dygnet då man faller för dessa finska nationalrätter) men faktum kvarstår och vi har sällan slagit tillbaks. Vi har sakligt argumenterat med lagboken i handen alternativt tigit ihjäl klappjakten som uppstår med jämna mellanrum – speciellt förekommande fenomen då Finland har det ekonomiskt sämre ställt. Jag tror att denna taktik, i kommande strid, inte längre kommer att räcka till. I synnerhet om man tar lagboken ifrån oss. Är det dags att en gång för alla ryta till? Kanske det inte hjälper men åtminstone får de inte nöjet att ta kol på en tigande folkgrupp.
Jag har en längre tid lyssnat till argument som “det kostar för mycket att upprätthålla svensk service” och liknande. Med risk för att som finlandssvensk stämplas som icke-korrekt kan jag inte längre tiga. Min argumentering utgår ifrån följande. Frågan är inte: Varför skall vi (vi = till exempel Esbos finsktalande kommuninvånare ) betala för svensk service? Frågan är istället: Varför skall vi, svenskspråkiga i Esbo, betala för finsk service? Man behöver inte vara Einstein eller ens en usel matematiker för att räkna ut att de skattemedel som vi svenskspråkiga bidrar med till Esbos skattekista räcker till långt mer än den svenska service vi betjänas med i motsats till all den service på eget modersmål som den finskspråkiga befolkningen i Esbo åtnjuter. Detta helt oberoende av huruvida vi bidrar med mer skattemedel per capita än snitt Esbobon vilket jag naturligtvis inte på något sätt tar ställning till.
Vem är alltså nettobetalare???
Blogg-U-Later!
