Vem har inte tänkt den här tanken? Tiden går och man inser ganska snart att man redan har varit stor en längre tid men ändå har man inte riktigt kommit till skott. Själv har jag studerat till cellbiolog utan att, en enda dag i mitt verksamma yrkesliv, ha utövat detta yrke. Tragiskt, inte sant! Men jag försvarar mig med att staten trots allt har fått mer tillbaks i form av skatteintäkter än om jag, förtvivlat, hade sökt finansiering för mina forskningsprojekt med varierande resultat. Jag insåg i ett tidigt skede att ens forskningsplan behöver innehålla ord som Alzheimer, Parkinson eller AIDS för att över huvudtaget locka utomstående finansiärer (läs: läkemedelsbranschen). Jag kritiserar dem inte. Jag förstår, mycket väl att även de måste göra vinst. Faktum är att jag tycker att läkemedelsbranschen får allt för mycket stryk i medierna. Man målar upp blodtörstiga gamar som vill sko sig på människors illamående. Personligen inser jag att läkemedelsbranschen är en av mänsklighetens räddningar. Det kräver en oerhörd ekonomisk risktagning att ta fram ett läkemedel (innefattande en mängd kostsamma misslyckanden). Det är klart att de skall ha ersättning och avkastning på kapital för att de vågar ta den här risken. Det kan ju faktiskt gå precis åt andra hållet också. En av orsakerna till att jag tycker att det här kritiken av läkemedelsföretag inte riktigt håller på våra breddgrader är att företaget Alko, helägt av staten, inte kritiseras nämnvärt i medierna fast deras produkter bevisligen har en starkt negativ effekt på flera av sina nyttjare. Notera att jag inte spottar i glaset själv – jag vill bara sätta saker i sitt rätta perspektiv.
Idag arbetar jag som annonsservicechef vid KSF Media. Titeln säger inte särskilt mycket men sanningen är att jag faktiskt har fått använda alla mina sinnen och all kunskap jag innehar per idag. Dessutom har jag möjlighet att förkovra mig kontinuerligt. Det är en bra position som förman för ett team på ca 10 personer. Trots det har jag ett antal frågor jag ställer mig själv just nu: Borde jag inte vara nöjd? Är man någonsin nöjd? Varför vill jag sträva till en ännu högre position? Är det en naturlig utveckling eller är det så att jag, den dag jag pensioneras, frågar mig själv – Blev jag det jag ville när jag blev stor?
Problemet är troligtvis egentligen inget problem utan en naturlig utveckling som med Darwins goda minne möjligen kunde läggas på kontot “evolution”. Vad som däremot inte – ÄNNU – kan läggas på detta konto är min 3-årings önskan att få stora bröst. Jag har med häpnad sett på hur hon har utvecklats till en fullfjädrad princess-wannabe, samtidigt som hennes 6-åriga syster gör allt för att slippa högre och högre upp i gårdens ek. Själv hörde jag också till den senare kategorin då jag växte upp. Vad säger man då alltså till en 3-åring som river upp skjortan framför en och säger “titta mamma vad stora bröst jag har”? I mitt stilla inre undrar jag då - Vad skall hon bli när hon blir stor?
Blogg-U-Later!
