En vecka har gått i arbetslivet efter semestern. Måste faktiskt säga att det här året var det lättare än på många år att återgå till jobbet. Den största orsaken var säkert att mina kära barns dygns rytm och åååh så välbehövda rutiner kan summeras i ett enda ord – KAOS! Således var återgången till en rutinmässig tillvaro inte alls så pjåkig i jämföresle med vad som varit. Kaos i barns rytm betyder nämligen automatiskt kaos i alla andra närvarande individers tillvaro också. Men det är bara att se sig själv i spegeln. Skall man med våld trycka in femtioelva olika saker på sin semester så får man skylla sig själv.
Just nu lever vi i ett metaforiskt dike då det gäller övergången från förskolan, som lyder under dagvården, och skolstarten. Det kom nämligen som en liten shock för oss när vi insåg att vi i praktiken borde ha haft 6 veckors semester i år för att kunna täcka Mys ledighet denna sommar. Visst, vi hade kunnat ha My och Malin på ett annat daghem än deras eget några veckor i juli men då vi ombads uppge behovet av dagvård för våra barn levde vi lyckligt ovetande om att My inte skulle få dagvård under de två veckor hon hamnar mellan två system. Jag är inte bitter. Mest snopen måste jag säga. Jag borde förståss ha kommit ihåg att rätten till dagvård för förskolebarn faktiskt tar slut den sista juli men hittills har det varit så lätt när man bara har slussats vidare från ett år till ett annat. Vi löste det genom att Pekkas kusin Pekka (fantasifull släkt) gick med på att komma som aupair till oss för en par veckor. Det har dessutom blivit riktigt enkelt för privatpersoner att anställa folk nuförtiden. Man kan nämligen betala löner, med alla lagstadgade arbetsgivaravgifter, skatter etc utan att varken ha egen firma eller vara särskilt insatt i ämnet ifråga, på en webbplats som bär namnet www.palkka.fi. I slutändan vinner alla. Vi vinner för vi kan dra av barnvaktens lön i beskattningen (hushållsavdrag), Pekka vinner för vi kan dela på skatteavdraget sålunda att vi betalar en slant mer än vi annars hade betalat. Och den största vinnaren av alla är givetvis staten som kan räkna in en skattesmitare mindre 
En annan bidragande orsak till min positiva sinnesstämning i samband med återbördandet till arbetslivet är den sköna 
stämning vi har haft på donet den här veckan. Visserligen har inte business livet vaknat ännu men det betyder inte att vi har legat på latsidan. Nej alla har plockat fram sina gamla ”to-do” listor för att se om där möjligen finns något som blev ogjort under vår pressade vår. Och KAN NI TÄNKA ER… där fanns faktiskt en hel del ogjort. Låter det bekant? Jag tror att de flesta företag har pressats till att utnyttja sina resurser till det yttersta det senaste året. Det låter måhända rätt självklart men vi skall komma ihåg att det i slutändan handlar om människor som hamnar på att pressa sig till det yttersta. Således har tyvärr många utvecklande projekt släpat efter. Just av denna orsak kändes det speciellt roligt att var och en av oss fick gjort något som kan betraktas som “det där lilla extra” den här veckan. Det är då man kan gå hem och fira veckoslut med sina nära och kära, lämna arbetet bakom sig utan att känna stress. Och vad är väl bättre än det då vi har ett soligt veckoslut framför oss.
Blogg-U-Later!
