Ååh vad det är skönt att vara hemma igen – och dessutom bara på fyrmanhand + hund. Man skall visst vara utvilad efter en semester sägs det… men så är nog inte fallet i detta nu. Efter Ålandsvistelsen, med allt det innebar, var det skönt att återvända till hemmet i Esbo och jag hade nog gärna tagit igen mig några dagar innan nästa invasion men så blev icke fallet. När vi kom hem vid halvtio tiden på måndag kväll hade pekkas syster med familj (tre barn: 3 månader, 1,5 och 7 år + man) anlänt. De är, tack och lov, väldigt kravlösa men fem trötta ungar i ett och samma hus på en och samma gång blir för mycket för vem som helst – och särskilt för mig. Inte hade vi ju städat särskilt väl innan vi for heller så det första jag fick ta itu med var att försöka göra vårt hus beboeligt för hela denna skara individer. Det lyckades i och med att alla utom jag, igår, åkte iväg in till stan för att bekanta sig med landets huvudstad. Istället stannade jag och Malin hemma och städade och tvättade byk.

Idag stod Borgbacken i turen. Både nostalgiskt och trevligt förutom en incident då My, som hade jagat upp sig vid tanken på att åka ”Bläckfisken” blev avvisad på grund av att hon var för kort. Givetvis var det mitt fel, eftersom jag inte hade kollat på förhand huruvida hon kunde åka eller inte. Det är märkligt, för jag har en klar uppfattning att jag har åkt denna attraktion med My förra året. Månne de har ändrat säkerhetsbestämmelserna eller är det bara minnet som spelar mig ett spratt? Otroligt sårad och ledsen blev hon såviså. Det tog ett stort mått av ömhet, list och övertalning innan hon återfick sitt goda humör. Det var en hästbana som blev den utlösande faktorn. My har nämligen ett nyinspirerat intresse för hästar efter att hon fick sig en ridtur på hästen Love (bilden invid) när vi var på Åland.

Min man hade blott ett enda krav på vårt tivolibesök och det var att få åka i den gamla hederliga berg-och-dal-banan. Det unnar jag honom så gärna. Jag står nämligen stadigt med fötterna på marken vaktande diverse barn och väskor medan hugade självtorterare betalar för att bevisa sitt mod. Själv ansåg jag mig tillräckligt modig efter att ha åkt en barnvänlig grunkimogrej (Lohikäärme) som i mitt tycke nog gick aningen för snabbt. My var inte särskilt berörd, inte heller kusin Niilo, sju år, som synes på bilden.

När borgbacken var avklarad fortsatte våra gäster norrut för att, efter sin turné i östra och södra Finland, så småningom packa upp sina väskor i Uleåborg. Själv åkte vi till Bauhaus för att beställa en allt för dyr (men snygg) lekstuga – återkommer till detta när den levereras (någon gång efter två veckor).  Nu är vi hemma. Pekka och jag ser på fotboll. My har inte somnat ännu men när hon väl har gjort det så tänkte jag och Pekka sätta tänderna i en hummer som vi har sparat för att fira något speciellt tillfälle. Helt plötsligt känns den vanliga stillsamma vardagen som den allra största orsaken att fira.

Blogg-U-Later