Det skall sägas att jag detta år inte återvänder från partidagen med samma mängd inspiration som jag normalt brukar från tidigare års dito. Jag kan inte säga om det är mig det är fel på eller om partidagens karaktär har ändrats.

Björn Månsson hade en bra ledare i dagens tidning i vilken han påpekar att förkortningen ”Sfp” lika gärna kunde stå för ”Svamliga feghetspartiet”. Fegt håller jag väl inte till fullo med om men varför vi med våld måste lägga in meningar i våra prepositioner, resolutioner och motioner som inte förbinder någon till någonting begriper jag inte. Vad sägs om följande formulering: Sfp är inte en aktiv pådrivare av utbyggd kärnkraft. Nähä! Vad är vi då? En passiv pådrivare eller möjligen en aktiv motståndare??? Tolka själv, för det får var och en av oss partimedlemmar också göra.

Vi skall inte ta gemensamma beslut i frågor som kan betecknas som, så kallade, samvetsfrågor. Var och en har i vissa frågor rätt att följa egen övertygelse. Vi har tillräckligt med frågor som enar vårt parti utan att behöva kasta oss ut på politikens gungfly.

Mats nylund, riksdagsman från Österbotten surnade förövrigt duktigt till på mig när vi diskuterade trängselavgifterna. Jag anser nämligen att dito inte nödvändigtvis är särskilt genomtänkta. En del arbetsgivare och arbetstagare drabbas nämligen oskäligt mycket. Om man, som jag, bor utanför den tänkta trängselgränsen, är tvungen att använda bil i sitt yrke och arbetar med Helsingfors centrum som utgångspunkt så kan man, i värsta fall, hamna på att överskrida trängselgränsen ett flertal gånger samma arbetsdag. Det blir dyrt och kan möjligen påverka valet av företagens placeringsort i framtiden. Knappast i H:fors intresse! Jag kontrade med att principen inte skall vara att straffa för vart man kör utan att man kör. Således föreslog jag en miljöaccis på bensin istället. Det var INTE populärt. Herr Nylund stirrade bistert på mig när han i sin arga replik menande att det var ”det dummaste han har hört den här dagen”. Vad det var som var så dumt med det här förklarade han inte. Men jag antar att han inte var särskilt förtjust i tanken på att måsta lätta på sin plånboken. 

Tidigare samma dag hade vi, i vårt energipolitiska program, påtalat vikten av att minska konsumtionen av koldioxidproducerande bränslen och jag vill hävda att ökade bensinpriser leder till minst två positiva effekter i den här andan: 1. Kollektivtrafikens användande ökar och 2. Hybridbilarnas andel i trafiken ökar.

Mitt förslag faller, kanhända, inte riksdagsledamot Nylund på läppen men DUMT är det inte!!!

Mitt inlägg i den allmänpolitiska debatten kan läsas här nedan:

Idrotten till Social- och hälsovårdsministeriet

Ordförande, bästa partidag!

Jag har i min motion till årets partidag föreslagit att vår ordförande i egenskap av Idrottsminister borde få en ny arbetsgivare, nämligen Social- och hälsovårdsministeriet. Jag hade nog, i ärlighetens namn, inte räknat med att man skulle acceptera den här tanken här idag eller imorgon. Gitta Dahlberg sade för ett par år sedan några kloka ord som jag har lagt på minnet. De lät ungefär så här: …man skall inte ha bråttom i politiken Kattis…
Det är därför jag lägger fram de här tankarna nu så kanske man om en 10 år, eller så, har kommit till insikt i den här frågan. Det är bara att hoppas att det inte är för sent då.

Grunden till mitt förslag är givetvis att motion och idrott står i direkt anknytning, i förebyggande syfte, till den hopande mängd folksjukdomar och delvis också sociala problem vi har att tampas med. Partistyrelsens argumentation emot det här förstår jag inte riktigt. Låt mig citera:
Ansvaret för idrottsfrågor ligger idag på undervisningsministeriet. Idrottsorganisationerna och idrottsadministrationen är tätt sammankopplad med kultursektorn. Av den här orsaken är det förvaltningsmässigt klokt att bibehålla förvaltningen i undervisningsministeriet.
I mina öron låter det här som: Så här gör vi nu, har alltid gjort och borde således fortsätta göra.

Som läget nu är – lägger vi allt för stort ansvar på idrottsföreningarna som, förutom att det gör en fantastisk insatts, också har sina egna intressen att bevaka. Och det är här som skidorna går lite i kors. Många idrottsföreningar satsar stort på barn- och ungdomsverksamhet. Men en vacker dag kommer realiteterna emot. Det är dags att välja ut de individer som skall satsas på för en eventuell elit-karriär. Tyvärr sker det här allt för ofta då idrottarna har nått en känslig ålder. A-laget utses och de andra blir placerade i B-laget, som i värsta fall lämnas till sitt öde. Vem vill träna förlorare?

Jag vill ge en liten känga till de idrottsföreningar som fungerar på det här sättet eftersom det trots allt är kommunerna som, i de flesta fall, förser idrotten med arenor och förutsättningar att idka sin verksamhet. Därför skulle man önska att idrottsföreningarna också tar sitt samhälleliga ansvar. Skall man söka något positivt i ett sådant här förfarande så skulle det möjligen vara att åtminstone har de ratade idrottarna blivit informerade om att de inte tillhör den kommande eliten och således kan söka sig andra möjligheter.
Det är ju mer än man kan säga om en viss annan organisations förfarande när den utser sitt ”vinnande lag”!

Trots att budskapet med sin kritiska knorr på slutet inte var så pop i vissa kretsar så fick jag faktiskt en hel del dunkar i ryggen av fotfolket också.

Positivt på partidagen detta år var, förutom ett ytterst lyckat middagsarrangemang, att folk hölls inne i salen under debatten. Tidigare år har man, allt som oftast, fått hålla tal för tomma bänkrader. Inte helt inspirerande.

Jag har redan varit på 6 partidagar och får väl snart börja räkna mig till ”veteranerna”. Så sjutton vet om det inte är dags att låta någon annan ta hand om Stor-Albergas mandat då partidagen, nästa år, sammanträder i Helsingfors.

Blogg-U-later