Min man lyckades med konststycket att lura mig fullständigt igår. På ett positivt sätt skall tilläggas! Och varför jag säger konststycket är för att han faktiskt har försökt förut utan att lyckas. Antingen genom att försäga sig, lämna fram bevis eller inviga My i hemligheten – med avslöjande som konsekvens. Men som sagt igår lyckades han.

Han hade involverat min kompis Kati i plotten varmed jag inget ont anade. Kati skickade ett sms till mig i helgen och frågade om vi ville komma på middag på onsdag. Lite märkligt tyckte jag att det var att vi skulle dinera mitt i veckan men eftersom mat står högt i kurs hos mig så var jag helt med på noterna. Hon svamlade dessutom om någon ny raclettepanna. Helt i min smak. Men i och med att jag var på kryssning med mina partibröder och systrar och inte hade min mans kalender med mig (borde förresten ha det ibland - emedan han brukar ringa till mig och fråga om han har något program på något visst datum) så bad jag henne ringa till Pekka istället som var hemma med barnen. Nästa dag fick jag ett sms som lät påskina att Pekka var vidtalad och hade accepterat invitationen.

Lite före fem kom Pekka hem igår och tyckte att vi skulle skynda oss iväg. Varför har vi så bråttom, tänkte jag, men glömde det ganska snart. Kati med familj är nämligen inte helt kända för att vara punktliga. Katis man kallas för ”Late” och det finns en orsak till det! Kati och jag talade förövrigt per telefon tidigare samma dag varvid hon spädde på lögnen genom att fundera i banorna: ”kanske vi hoppar över bastun idag” – ”Visst!” sade jag intet ont anande, ”…det blir så sent då!” Nå, väl framme hos Kati hade jag redan hunnit avkläda mig när My – som, tro det eller ej, var inkopplad i brottet säger: ”mamma, nu måste du och pappa skynda er så ni hinner till stan i tid”. Che!!!???

Som den klipske läsaren säkerligen redan har gissat skulle vi alls inte dinera hos min väninna. Nej de skulle nyttjas till att ta hand om våra avkommor (Kati och Late är förövrigt faddrar till Malin) medan jag och min man skulle ut och förlusta oss. In till storstaden Helsingfors åkte vi så. Införskaffade oss biljetter till en film som rullar under namnet Charlie Wilson’s war. Pekka hade nämligen veckan innan suttit och filosoferat över filmutbudet för tillfället varmed han givetvis fick ur mig vilken/ vilka filmer jag skulle intressera mig för. Med Tom Hanks och Julia Roberts i huvudrollerna, i nämnda film, var valet inte särskilt svårt. Vi hann sticka oss in på puben på ett glas dryck innan filmen. Dessutom lagrade vi upp kopiösa mängder godis och popcorn.

Efter filmen, som inte var den bästa jag sätt men helt godkänd, promenerade vi vidare till en liten restaurang på Högbergsgatan 27 som serverade ”Sapas” (S – som i Suomi, tapas på finskt sätt ). Här satt vi sedan och pillade i oss mini delikatesser som nog hade varit ännu godare ifall man inte hade haft ett tjockt lager av karameller och popcorn som stötdämpare i magsäcken. Pekka hade läst om stället i tidningen VOLT faktiskt. Kan nog rekommenderas, särskilt om man har gäster utomsocknes ifrån.

Lite kort om filmen förresten. Moralen i det hela var väl, efter vad jag kan förstå, ungefär som så: Med lite list och diplomati kunde man från USA:s håll inalles fixa fram en miljard dollar för Afghanernas kontrarörelse mot Sovietunionen men att få fram sekiner till byggande av skolor i Afghanistan efter att man jagat ut ”bad-bad-Russia”, nej se det gick inte. Inte ens en miljon dalers var man villig att punga ut.

Med facit på hand kan man ju bara konstatera att de fyrkena lyckades Talibanerna istället mobilisera – and the rest is history!