Som de flesta berörda har kunnat konstatera är det ekonomiska läget i Esbo inte till fördel när det gäller bevarande av små skolor och daghem i Esbo. Eftersom jag själv sitter i SDUN (Svenska dagvårds och utbildningsnämnden) som suppleant (har hittills deltagit i alla SDUN:s möten) så måste jag få skriva av mig min åsikt.

I onsdagens HBL kunde vi läsa som rubrik att ”Skolan i Rödskog dras in 2010″. Detta gjorde mig rasande. Särskilt med tanken på att orsaken till rubriken ifråga var att beredande tjänsteman hade smugit in en mening i texten som skulle utgöra nämndens utlåtande kring 2010 års rambudget. Hade nämnden godkänt dito hade vi förbundit oss att stänga Rödskogs skola. Meningen ”Då eleverna i Rödskogs skola ryms in i befintliga utbildningsgrupper i Lagstads skola föreslås att eleverna inleder sin skolgång i Lagstads skola redan från årskurs 1″ drogs visserligen bort av beredningen innan vi ens hann behandla förslaget men detta efter att finlandssvenska medier hade blåst upp ärendet på alla fronter.  

Dylikt förfarande är lömskt – inte minst på grund av att vi, i nämnden, ännu inte har fått ta del av den helhetsomfattande rapport (skolnätsutredningen i Esbo) som, hoppeligen på ett objektivt sätt, skall klargöra enheternas kostnader och kommande investeringsbehov. Nästa möte är det meningen att vi slutligen skall få ta del av dito. Efter att jag, på mötet i onsdags, ställde Utbildningsdirektör Barbro Högström mot väggen råder det knappast någon tvekan om vad hon kommer att föreslå. I HBL i onsdags stod nämligen att läsa: ”Men vi förbereder oss på att Rödskogs skola läggs ner från hösten  2010, säger Högström”. Jag hänvisade till uttalandet och frågade om hon blivit rätt citerad. Ytterligare frågade jag huruvida detta betyder att hon de facto kommer att föreslå en dylik lösning i kommande beredning.  Hon dementerade inte. Det får hon faktiskt äran att göra i Rödskogs utrymmen då jag, med bifall,  föreslog att vårt nästa möte hålls i nämnda skola

Det är ingen hemlighet att Utbildningsdirektör Högström förordar ”Lärobacken” enligt den ursprungliga planen som nu ligger på is. För den oinsatte vill jag bara berätta att man , på Storåker, planerar ett skolområde som skulle infatta flera tusen skolelever. Finska, svenska och internationella enheter skall alla få utrymmen på detta gigantiska område.  Är det på riktigt någon finlandssvensk, förutom Högström, som tror att språket på rasterna i den svenska enheten hädanefter kommer att gå på svenska??? Att bygga en jättelik utbildnings enhet kostar. Priset för detta, på den svenska sidan, planeras in i budgeten redan nu. Först ut  är Rödskog. Följande i tur är Bemböle och vem f-n tror att Smedsby får bo kvar som minimal granne till ”Opinmäki”?

Jag vill att min ståndpunkt skall vara klar från första början:

1. Jag tycker inte att störst är vackrast. Små enheter har sina fördelar, trots att de inte har möjlighet att erbjuda lika tjusiga tekniska lösningar i undervisningen. Som läget är nu har de trångt i både Rödskog och Bemböle –  men de klagar inte. De trivs och gör det bästa av situationen. Barn, lärare och föräldrar är nöjda. Vad är väl bättre än det?

2. Stora enheter betyder större anonymitet (vi har alla sett vad det kan leda till)

3. Färre skolor betyder längre skolväg. Första klassister tvingas åka buss långa vägar (10 km eller mer…). Vi bor i en ”storstad”. Hur kan detta vara möjligt? Sker det här på finskt håll också? Är det miljömässigt en fiffig lösning?

4. På svenskt håll är vi inte vana med service på vårt eget modersmål. Inte ens där vi, i lag, är berättigade till dito. Det gäller allt från hälsovård till kontakter med myndigheter inom vår, per definition, tvåspråkiga stad. Skall man nu ännu tulla på de få svenska rum vi har kvar i en stad med stark inflyttning, där 11 % av stadens barn sätts i svenskspråkig skola då  8 % av stadens befolkning de facto är registrerade som svenskspråkiga!! Jag ser ingen logik i ett dylikt förfarande såvida inte den dolda agendan är att satsa STORT = stora skolor kan alltid erbjuda speciallösningar i form av IB-linjer och annat som kan sätta Esbo stad på kartan.

Blogg-U-later!

Det har varit en fin men annorlunda semester. Annorlunda, såtillvida att jag har försökt mitt yttersta att leva i nyhetsskugga. Det har lyckats till en del. Ingen i vår familj har sett på TV i tre veckors tid. Inte heller har vi haft regelbunden tillgång till dagstidningar. Lite lokaltidningar har vi skummat igenom här och där och en och annan har till och med luslästs, emedan vi befann oss på Åland då ett rånförsök skapade rubriker.

Vi började vår semester med en god middag på Mariella som förde oss över till Sverige. Sverige genomkördes på en dag då målet för vår semester (den  utländska delen) var Bornholm. Får jag lov att rekommendera: DUEUDDE. Boendet, en aning spartanskt – men närheten till havet och den oslagbara och obeskrivbara sanden kompenserade all tänkbar bekvämlighet i boendet. Själva ön rundades på en halv dag och det skall sägas att boendemässigt hade man kunnat valt trevligare områden. Men jag är fortfarande benägen att säga att Bornholms Södra udde är väl värd ett besök!!!

Vägen tillbaks mot hembyggden gick i en rasande fart och fantastiskt nog utan större problem, med tanke på att vi hade en 5- och en 2-åring i baksätet. Får jag rekommendera sugrörssaft och salta pinnar

Av hävd visste vi att mat är jättedyrt på Åland, vilket var vårt nästa mål på färden. Således gjorde vi en avstickare till Norrtälje (Flygfyren) för att bunkra upp torrskaffning innan vi sökte oss till Kapellskär för att ta Rosella över till min forna hembygd.

På båten i fråga köpte vi en hel del frysvaror, så som hummer, pilrimsmusslor etc. Jag rekommenderar alla som skall ut och resa med Vikingbåtarna att ta med sig fryspåsar samt lite ”Kylmä-kallen”. Frysdiskarna är nämligen proppfulla med delikatesser till verkligt rimliga priser!!!

Årets Ålandsvistelse gick ganska lungt till. Normalt brukar vi ha gäster dagarna i ända. I år hade vi valt en något mer ”incognito” tillvaro. Det hade mest att göra med att jag helt enkelt, i lugn och ro, ville komma till insikt om att pappa faktiskt inte längre finns. Första kvällen i stugan slogs jag av en stor sorg. Dagarna efter slog verkligheten sin hammare i huvudet på mig. Nu gällde det att upprätthålla allt i och kring stugan.

Tack och lov var pappa Diplomingenjör. I praktiken har detta inneburit att han har dokumenterat ALLT!!!! Det gäller allt från vilken målfärg stugan har målats i till när tuppen senast har tömt

Man måste förståss fnittra en aning inför hans pedanteri men om sanningen skall fram så hade vi inte haft en aning om var ifrån vi skulle beställa reservdelar till diverse, mer eller mindre viktiga, makapärer om detta inte hade dokumenterats. Således kändes det faktiskt som om han var lite närvarande i alla fall, sitt frånfälle till trots.

Vägen var i bedrövligt skick när vi kom men Pekka, med hjälp av Peter (bror min) fick igång den gamla goda Valmet traktorn som Pappa skaffat för många år sedan (vilket vi många gånger skrattade åt) och lyckades få ordning på gropar och överflödig växtlighet någorlunda.

Nej nu skall jag inte uttråka er längre med min semester i obygderna. Nu skall jag börja följa med yttervärlden igen och påpeka då något bör så göras

Blogg-U-later!

Nu är det äntligen riktigt varmt ute. Dess värre är jag tvungen att, ännu en vecka, slita kontorsstol. Lätt deprimerande men med nya arbetsuppgifter och utmaningar med betoning på det senare så känns tanken på arbete inte heller fruktansvärt betungande. Vad som däremot tynger mitt hjärta är Kommunminister Kiviniemis fanatiska krigsföring beträffande Karlebys onaturliga anslutning till Uleåborg då det gäller servicestrukturen. Det blev till sist en prestigefråga för henne som hon inte kunde släppa fastän till och med Samlingspartiet, så när som på Minister Häkämies, flaggade för Vasamodellen. Centern var till och med villiga att göra det till en regeringsfråga vilket verkligen får en att undra om de helt har tappat konceptet för vad som är viktigt. Man undrar om det verkliga syftet var att försöka få igång en uppblåst diskussion som hoppeligen skulle få mer spaltutrymme i pressen än deras trassel med valfinansieringen. Nå väl, fast vissa redan har slängt in handduken i Karlebyaffären så tror jag personligen verkligen inte att sista ordet är sagt. Det är ju inte helt uteslutet att Karleby finner det för gott att utgå ur Mellersta Österbottens landskap. Det är ju förbaskat tråkigt om det skall till så drastiska åtgärder för att kommunerna skall kunna driva sin egen sak. Gud vet vad Centern hittar på sen. Man har ju en tendens att ändra på principerna då det passar in i deras helhet (läs: röstfiske!). I Sibboaffären var det uttryckligen Helsingfors, det vill säga en enskild kommuns, intressen som skulle drivas medan man nu har gjort en helomvändning och påstår att det är lanskapens vilja som väger tyngre än kommunens. En politikerbekant till mig från känt parti, som är ”rätt insatt” i problematiken sade att detta, enligt Minister Kiviniemi, är en så kallad ”annan sak”.

Vem f-n röstar på centern nuförtiden och varför???

Men till glädjeämnet – ”sommaren är kommen”. Aldrig har vår trädgård varit vackrare än denna sommar. Mycket finns ännu att göra men jag tror att arbetet med att forma den ideala omgivningen bör ske i små etapper. Idéerna vaknar, pö om pö, i takt med att barnen växer och vi lär oss av naturens nycker. Två saker måste jag i alla fall lyfta fram i här sammanhanget: För två somrar sedan lät vi nämligen bygga en mur i vår trädgård för att lyfta upp en del av trädgården till att bilda en horisontell platå från att helt och hållet ha format en sluttning. För att hålla upp det hela byggdes en meterhög mur. Helt på skoj planterade jag en murgröna, som hade uttjänat sitt syfte som krukväxt, invid muren. Inte hade jag på riktigt trott att den skull klara våra smällkalla finska vintrar men där klättrar den och frodas. Jag är omåttligt stolt över denna bragd och hoppas givetvis på att muren i sig, på vis eller annat, ger den såpass mycket skydd att grödan ifråga besluter sig för att fortsätta sprida sin grönska.

En annan växt som jag redan hade tänkt ge upp hoppet för är en Iris Germanica som jag planterade redan för fyra somrar sedan. Gröna blad har den visserligen producerat men inte heller det i sådan utsträckning att man skulle vilja spara grödan som grönväxt. Den måste ha läst mina destruktiva tankar då det i år, helt oväntat, dök upp en stängel som jag aldrig tidigare sätt. En otrolig blomma slog ut här om dagen och hoppeligen är detta inte en engångshändelse. 

Lekstugan närmar sig ”inflyttningsfest”. Mycket målande har det blivit den senaste tiden. Och ännu skall en del av innerväggarna och -taket målas. Golvet skall lackas och gardinder sys . Lite möbler skall också monteras ihop och en matta inhandlas. Men sen blir det stort saftkalas för grannskapet! Kanske jag och My vågar oss på att spendera en natt i den nya boningen ännu denna sommar. Det får vi i så fall återkomma till i en senare blogg

Blogg-U-later!

Med lite champagne under västen skriver jag dessa rader. Grattis Calle!!! Det var så vansinnigt viktigt att SFP fick sitt mandat i Bryssel förnyat. Inte bara för att den svenska minoriteten skall bibehålla sitt politiska inflytande där det verkligen räknas utan också för att visa långfinger åt alla dem som anser att SFP är blivande historia. Vi, de gröna och, paradoxalt nog, Sannfinnarna var de enda som gick framåt i valet. Jag är SÅÅÅÅ tacksam för varenda röst partiet till fromma inte minst de åländska. TACK ÅLAND!  Nu är det upp till bevis för Calle. Jag hoppas verkligen att han lyckas med den oerhört kluriga politiska uppgiften att driva Ålands intressen parallelt med de finländska. Kan inte alltid vara helt enkelt. Borde ålänningarna möjligen återuppliva de latenta lokalavdelningar SFP hade för 100 år sedan på Åland? Det skulle ju, de facto betyda att ålänningarna skulle få ett riktigt inflytande i partiet och därmed även i Bryssel.

Blogg-U-later!

Jag vet inte med er men åtminstone är jag en aning nervös för valresultatet på söndag. Ämnet för min nervositet är givetvis ”det svenska mandatet” till Bryssels varande eller icke varande. Det är många faktorer som spelar in på resultatet. Några av dessa är:
1. Röstningsaktiviteten i hela landet (låg dito gynnar Sfp)
2. Hur väl Soini & Co lyckas få sina röstare på fötter
3. Hur funderar de svenskspråkiga KD anhängarna i detta val? – Är risken för stor att Soini plockar deras röster i och med valförbundet?
4. Vem plockar hem de svenska röster som föll på Stubb i förra valet?
5. Och sist men inte minst hur lyckas Sfp med att plocka finskspråkiga röster? En och annan ugrisk snusare torde vi väl kunna räkna med – ha ha!
Men hur går det sen? Det är väl bara att vänta och se antar jag. Men ett är lika säkert som att jag röstar i valet och det är att jag sitter klistrad vid TV-apparaten på söndag kväll.

Sommaren har redan satt sina spår i vår tillvaro. Helgens väder sätter fortfarande ett leende på mina läppar vid blotta tanken. Jag befann mig i trädgården pynjandes med rabatterna i stort sett hela helgen. En sväng till plantagen hann jag med och ett och annat varv via spisen fick jag lov att göra. Fast även detta minimerades emedan jag tog ut skärbräde och diverse ingredienser i trädgården för att maximera friskluftsintaget. Det mesta i matväg grillades dessutom utomhus nämnda helg och givetvis åt vi också på terrassen.

Lördagskvällens meny blev en succé och jag delar gärna med mig av min erfarenhet. Jag hade nämligen fått tag i hela Scampin (med skal, huvud och allt). Dessa marinerades i olja, krossad chili, vitlök och salt ett par timmar. Dessutom marinerade jag grön sparris i olja, vitlök och citron. Scampina grillades och lades i ugnssäkert fat. Grädde hälldes över varmed det hela skuffades in i ugnen medan resten av käket färdigställdes. Sparrisarna grillades strax innan servering. Alltihop serverades med ris, uppskuren avokado, en klyfta lime och ett iskallt glas gott vitt vin! Underbart!!!!

Blogg-U-later!

Förra helgen spenderade jag på SFP:s partidag. Helt trevligt men inte särskilt anmärkningsvärt anno 2009. Skönt nog behövde man inte resa särskilt långt i år, bara till Arabia stranden. Det var en vacker morgon jag kom susande längs Ring I:an för att ta mig till Jan Magnus Jansson platsen där årets beslut skulle klubbas. När jag körde förbi Malms flygfält kom det ett litet plan på låg höjd som  förberedde sig för landning. Min pappas stora hobby var flygning och han hade starka åsikter gällande bevarande av Malms flygfält. Man borde förmodligen investera i en vattenfast maskara då det är föga lämpligt att komma in på partidagen med maskaran rinnande längs med kinderna.

Hade det inte varit för Malms flygfält så sprack det i alla fall när partidagen inleddes med ett stycke av Evert Taube som jag vet att pappa uppskattade, nämligen ”Så skimrande var aldrig havet”.

Detta års partidag var inte särskilt märklig på något sätt. Jag höll ett anförande kring mitt skötebarn ”språklagen” och framför allt det faktum att flera statliga instanser struntar i att följa dito. Åtminstone tidningen Västra Nyland  hade hakat på med en liten kommentar.

Partidagskvällen firas i allmänhet med pompa och ståt, så även i år på hotell Crown Plaza. Plågsamt nog hade jag kommit till Tölö tullbom innan jag och taxchauffören bytte språk till svenska (bådas modersmål!)

Jag och en gosse från Vanda vid namn Jeje hade i ett tidigt skede beslutat oss för att inta bekväm position i Puben så fort Eurovision Song Contest började. Vi hann just och just svälja efterrätten då det var dags att förflytta oss till hotellets nedere region med varsin sida, utryckt från Husis,  med all nödvändig information för att kunna följa med spektaklet med hull och hår

NORGE VANN!!!! – Det blir nog till att dra till Norge nästa år

Blogg-U-Later!

Sitter i skrivande stund och kollar in årets andra semifinal i Eurovision spektakel contest. Sedan Finland roddes i land (gick vidare till finalen) i förrgår så är den här andra semifinalen inte lika engagerande. Fast på något sätt måste jag nog säga att standarden på bidragen idag verkar vara av snäppet sämre kvalittét. Framför allt reagerar jag på att sångprestationerna lämnar en hel del att önska. Danmark, till exempel, som jag hade tippat till en av segerkandidaterna efter att ha sett förhandvisningsbidragen, var nästan plågsamt dålig live.

Nä, skall norden klara sig i de här tävlingarna så skall det nog ske genom sockersöta unge herr Rybak från Norge. Sina 23 år till trots så vet karl helt hur han skall fixa damernas röster

På lördag är det partidag. Jag har inga som helst förväntningar i år. jag går dit utan förutfattade meningar. Det känns befriande på något vis. Jag har för visso förberett mitt anförande flera veckor redan. Skrivit, låtit vila, läst, ändrat och låtit vila igen. Fast politik anses som rätt ”långsamt” så skall det faktiskt sägas att jag har fått lov att revidera min text ett par gånger på grund av att det faktiskt händer i politiken.

Det är förresten skönt att partidagen arrangeras i H:fors i år så att man får sova i egen säng. Sjutton vet hur jag skall göra med banketten på lördagen. Det skulle vara rätt lockande att stanna hemma och titta på ESC-finalen istället. Kanske jag hinner med båda.

Här om dagen hörde jag en riktigt glädjande nyhet. Steffi har tydligen fått Stadsminister Vanhanen att förstå att han nog borde skrida till åtgärder efter publiceringen av de bedrövliga resultaten gällande språklagsundersökningen. Denne har nu lovat att han skall skriva brev till berörda instanser (främst statliga dito) för att påminna dessa om vad som förväntas av dem i följandet av språklagen. Ingen är gladare än jag. Aningens skeptisk förblir jag dock. Jag har ju liksom sett hur ”tungt” herrns ord väger i andra sammanhang. Nu är det bara att invänta resultat – eller sen inte. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva ta dessa ord i min mun – men nu gör jag det i alla fall: ”Annat var det på Lipponens tid”!

Vappen och arbetarnas dag kom och gick i festens tecken. Som vanligt hade vi samlat ett antal goda vänner på vappafton för att dels lyssna till Brahe Djäknar på FST samt äta lite gott. Ja och sen drack vi en del gott också

Den gemensamma nämnaren för festligheterna ifråga är mer eller mindre Åbo. Även detta år var alla tre skolor med universitets- / högskolestatus representerade i vår skara. Fast om jag nu inte går händelserna i förväg så har jag för mig att två av dessa redan har slagits ihop till en (Turun Yliopisto och Turun Kauppakorkeakoulu). Är det någon som  vet vad man kallar en dylik enhet efter sammanslagningen – som i mitt tycke (måtte jag inte bli halshuggen nu) var helt i enlighet med sunt förnuft.

Vappen började förresten lite tidigare i år än vanligt i och med att Karaffen (föräldraföreningen vid Karamalmens daghem och förskola) hade ett ballong, mjöd och munkjippo vid dagis i onsdags. En riktigt tacknämlig slant lyckades vi samla in på tillställningen ifråga. Det blir liksom en win-win-win situation då föräldrarna slipper springa benen av sig för att leta den ”rätta” ballongen (vi hade printat ut blanketter på förhand). Dessutom ligger  priset för dessa heliumfyllda folieskal på en marknadsmässigt konkurrenskraftig nivå. Detta plus att vinsten går oavkortat barnen till fromma är helt klart till allas fördel. På Karaffens agenda, här näst, står en picknick för hela familjen med underhållning av igen mindre än Sås & Kopp. Föreningen sponsrar också två bussar för att dagis- och förskolebarnen skall kunna åka på vårutfärd till Högholmen.

För att övegå till en helt annan diskussion: De flesta barn har väl ett favoritkramdjur, så även vår Malin. Hennes groda som helt oförklarligt har fått namnet Mimma är hennes stora stöd i mången ”svår” sitation. Mimma skall vara med på dagis – ve oss om vi har glömt honom/ henne (genus lite oklart ännu) för att inte tala om när John Blund ger sig till känna. Och precis som alla andra föräldrar utnyttnyttjar vi situationen hänsynslöst i uppfostringssyfte – ha ha! Här om sistens försökte vi med alla medel få Malin att sätta sig på pottan, alternativt WC-byttan, utan större framgång. 

Malin älskar att bada och efter att, med ett visst mått av tankeverksamhet, ha plockat fram Mys Barbie rekvisita och introducerat Mimma till detta ljusröda liv så gick det äntligen upp ett ljus för vår yngsta. Jag tror att bilden får tala för sig själv

Blogg-U-later!

De senaste dagarna har det talats mycket om optionsprogram och löner för personer på högt uppsatta poster inom diverse företag – inte minst Fortum. Nu vill jag skynda mig att säga att jag inte anser Lilius vara den enda boven i dramat. Han har nämligen, i mitt tycke, alldeles rätt då han kritiserar Staten. De hade sin chans att i ett tidigare skede tvinga Fortum att dra tillbaks optionsprogrammet. Att komma nu och kritisera visar bara att Staten inte riktigt vet vilket ben de skall stå på.

På ett principiellt plan kan man kanske resonera som så att regeringar byts ut och därmed åsikter. Regeringar kommer och går men företag består. Det är väl just där i som pudelns kärna ligger. En majoritetsägare som har ett fyra år långt mandat måste vara mardrömmen för vilket företag som helst. Försök nu sen göra långsiktiga planer när dessa kan revideras över en valvaka.

Men för att återgå till rubriken. Vem är så rackarns duktig att de har förtjänat ett månatligt arvode på dryga 70 000 euro (före skatt)? Jag har funderat på det här ett tag och kommit fram till följande:

En person som faktiskt axlar den börda det innebär att få ett stort och känt företag att gå bra (och hellre ännu bättre) sätter sig själv i blöt på många sätt. Pressen håller ett granskande och kritiskt öga på ens verksamhet. Aktieägarna förväntar sig sitt medan börshajarna följer aktiekursens upp och nedgång med förstoringsglas. Jo, nog är de värda sin lön alltid.

Jag tycker till och med att diverse optionsprogram är på sin plats. Däremot tycker jag att de kan hålla sig inom rimlighetens gränser. Och med rimlighet menar jag inte bonusar på miljonbelopp för enskilda personer.

Men vad jag däremot har svårt med är de så kallade fallskärmsavtalen. Varför i fridens dagar skall du få betalt för att du har misslyckats? Den furstliga lönen bygger ju faktiskt på att du kan någonting eller åtminstone har lyckats få din anställare att tro att du är uppgiften värd. Det är DÄRFÖR du får en astronomisk lön och givetvis också, som jag tidigare nämnde, för det ansvar (med påföljande risker) det innebär. Med nuvarande system fylls plånboken för företagsledarna vare sig de lyckas eller inte.

Kanske jag är naiv, men det här känns inte rätt. Visserligen förstår jag att det delvis är arbetstagarens marknad, särskilt när det gäller högre tjänster. Men samtidigt har jag svårt att tro att Finland inte har fler kompetenta personer att leda företag  än att eventuella kandidater själv kan lägga anställningskraven på styrelsens bord!

Blogg-U-later!

Jag börjar känna mig en aning modlös inför Staten Finlands juridiska klavertramp. Rättsstaten fick sig en rejäl törn i samband med H:fors-rövar-Sibbo-på-godbitar affären. Och inte gör det mig hoppfullare att se på då staten på ren svenska skiter i att följa språklagen.

Jag har en tid redan följt med hur Statliga instanser av varierande slag rekryteringsannonserar i Hesari men inte i någon svensk tidning. Ibland har man till och med fräckheten att skriva in ett ”annonsen kan läsas på svenska på www.xxx.fi” med tron??? att man på detta sätt följer språklagen. Det gör man inte! Det har justitieministeriet sagt. Att det senare inte heller bryr sig om att följa språklagen alla gånger blir liksom dubbelt så fatalt.

Men för att nu lägga fram lite bevis för vad jag ovan vågar påstå så hänvisar jag till en skrivelse av Justitieministeriet per den 24.2.2005:

Viranomainen valitsee itse työpaikkailmoitusten julkistamiskanavat. Kaksikielinen viranomainen on kuitenkin velvollinen huolehtimaan siitä, että ilmoitukset tasavertaisesti tavoittavat sekä suomen- että ruotsinkielisen väestön (kielilain 32 §:n 3 mom.).

Maininta ”Annonsen kan läsas på svenska på X:s webbsidor” suomenkielisen sanomalehden ilmoituksessa, jota ei ole julkaistu ruotsinkielisessä sanomalehdessä, ei oikeusministeriön käsityksen mukaan ole kielilain mukaista tiedottamista molemmilla kansalliskielillä, koska se edellyttää että ruotsinkielinen henkilö lukee suomenkielisiä lehtiä.

Det är ju lite dråpligt att jag själv väljer att lägga in den finska texten här ovan men det beror på två saker. Finsk lagtext och tolkningar därav är betydligt bättre än dess svenska jämförelse. Dessutom har den svenska översättningen, i detta specifika fall, lidit i processen och tar inte alls lika kraftigt ställning i frågan. Som ett exempel kan nämnas ordet ”tasavertaisesti” som helt har lämnats bort i den svenska versionen.

Men för att nu återgå till själva sakfrågan. Jag har inte enbart nöjt mig med att bara studera fenomenet ifråga. Jag har också skridit till konkreta åtgärder genom att ringa upp diverse statliga instanser. Miljöministeriet, Social- och hälsovårdsministeriet, Inrikesministeriet, Strålsäkerhetscentralen, Finlands bank, Vägförvaltningen, Undervisningsministeriet och Tekes bara för att nu nämna några.

Jag har helt vänligt frågat om de också kan tänka sig att annonsera i HBL (för den som nu inte råkar veta det så är jag alltså försäljningschef på dito). Vanligtvis har de förklarat sig med att de nog annonserar annonsen på svenska på webben. Det är då jag börjar läsa upp Justitieministeriets rekommendationer för dem. Jag kan ju berätta att jag inte är helt populär i dessa kretsar för tillfället. Ibland rör det på sig men för det mesta väljer de statliga instanserna att ignorera mitt påpekande.

Den alldeles nyligen publicerade Rapporten om språklagens uppföljande kommer alltså inte som någon överraskning för mig ALLS!!!! Jag vill också påpeka att kommunerna är sjufalt bättre på att följa språklagen i det avseende jag ovan presenterat och det är helt i enlighet med rapporten. Men vad gör man när staten stiftar lagar som staten inte själv följer. Vilken rättsinstans tar sig an dylika fall???